Det är nått som näst intill aldrig är en möjlighet, i alla fall inte för mig. Jag tror heller inte att det är nått som jag saknar, faktiskt. Att vara engagerad i, bry sig om och ta hand om ett djur är ju helt underbart. Dock finns det tillfällen som är mindre roliga, speciellt när djuret i fråga inte mår riktigt bra. Jag fick mig en riktig tankeställare här om dagen! C hade sovit inne själv, igen, och varit HELT avkopplad. Han har alltså spenderat en hel natt ensam i stallet och mått gott och varit trygg i det. Hur underbart är inte det? Mattehjärtat hoppade glädjeskutt! Det är inte första gången heller, utan han har gjort det ett par ggr nu. Att ha honom i ett stall där han är så trygg är verkligen värt allt smör i Småland. Ingen annan stans har han kunnat koppla av ens när han stått inne på gången ensam, och här SOVER HAN SJÄLV INNE. Oslagbart. Snälla Malin hade dessutom knatat ut sent för att kolla läget, och han vilade så fint så.

Att få perspektiv på saker och ting är verkligen bra, för det är lätt att vardagen bara snurrar på och att man hakar upp sig på sådant som egentligen inte spelar så stor roll. Som att inte ha en ridbana på gården. Visst, det skulle vara supersköt och bekvämt, men skulle jag vilja byta det mot denna trygghet som C känner? Aldrig i livet. För allt det positiva som en trygg häst innebär ger genomslag på allt från hantering till ridning osv. Sedan att i regnet rida förbi två ridhus, det kanske inte är jättebra för den mentala stabiliteten. Men det är mitt problem, C bryr sig faktiskt inte alls.

Summa summarum, perspektiv är bra, prioritera rätt är svårt, men att ha en trygg häst är värt allt!