Solen skiner, hästen går underbart bra, jag ska snart till Skåne och jag mår bättre än aldrig förr! Lite ledsen att sambon ska bort på militärutbildning i tre månader... Men han ska komma hem iaf ett par gånger under tiden! :)

 

Oj, så privat har det nog inte varit här förr. Det kändes bra att dela med sig lite, om annat än min underbara C.

 

Han går som tåget, är pigg, motiverad och GLAD! Är han glad så blir jag glad. Han är så på, att jag inte vet riktigt hur jag ska ta mig an energin. Men att rida bra, fånga upp energin och bara le gör att vi kommit en bra bit! Ser fram emot säsongen som en toka. Samtidigt som jag skulle kunna träna varje dag vill jag ta det lugnt och inte gå för fort fram. Han är så smart och villig att arbeta att vi inte behöver "traggla". Det har vi aldrig gjort. Och det är jag glad för! 

 

En sak som inte känns bra i min mage är om hästen inte gillar arbetet. Såklart att det inte är tårta och ballonger varje dag, men jag vill inte att hästen ska känna träning som något negativt. Det ska vara något som vi gör tillsammans, något som båda får ut glädje av. Och som ryttare har vi ett ansvar att ge hästen trygghet och mod i att prova saker som ligger utanför dennes komfortzon. Jag skulle inte lita på en lärare som missbrukade sin makt och tvingade mig göra saker mot min vilja. Dock vågar jag prova svåra och nya saker om jag har ett förtroende för läraren. Det är min högst personliga åsikt. Har man en häst som ogillar träningen kanske man ska låta den göra annat och kanske se sig efter en annan individ som gillar att träna. Skulle ni tvinga era barn att, som enda uppgift, utföra akrobatik med ont i magen och en klump i halsen? Nope, det tror jag inte. Min förra häst, älskade Lomu, var väl inte så entusiastisk till arbete. Ibland, vissa dagar, tyckte han att det var toppen och då passade jag på. Sedan de andra dagarna var det bara basic och ut i skogen. Det enda som vi "tragglade" var att inte skena iväg... Nått som låg honom varmt om hjärtat... Haha. 

 

Jaha, undra vad ni tycker om detta då. Antar att många håller med och förstår vad jag menar. Andra kommer antagligen att fnysa och tycka att jag är knäpp. Men det bjuder jag på! :) Vart kommer man här i livet om man aldrig tar ett kliv ut från komfortzonen? Jag har haft bra tränare som lärt mig att våga här i livet. Ni vet vilka ni är och jag är tacksam för att ni finns!