att vara ödmjuk när man är bäst. Eller bäst och bäst, det är iaf ingen som är bättre. Så kändes det som att C sa på träningen i fredags. Alltså hade vi lite kämpigt med hierarki och rangordning... Men skam den som ger sig, hästen jag släpade med mig bakom bilen hem var balanserad och på det klara med vem som är chef, alltså matte. 

 

Det som gick allra bäst på träningen var nog att vi fick till känslan hur vi ska rida i den kortare galoppen och att vi fick med oss jättebra tankar kring det. Sämst var det helt klart när jag var helt ensam i luften. Tur jag har en skyddande ängel som ser till att jag överlever, och inte ramlar av. Kanske har min balans och vana av vilda djur ett finger med i spelet också.

 

För att få lite bra självförtroende igen så drog vi till ridhuset idag med. Och vilken tur, för SÅ SÅ SÅ bra det gick! Underbara tokiga fux. Idag var det som helt bortblåst det stök vi hade i fredags. Red lite övergångar, bogen in, s-vikningar, galoppfattningar, öka-minska volt i galopp, enkla byten och tempoväxlingar i trav. Det gick som på räls. Han är verkligen flott när han går såsom han gjorde idag. Och det är dessa dagar man kommer ihåg! Strulet ger en bara perspektiv och lärdom. Jag vill bli allt skickligare och då kan jag inte låta svårigheter bli till hinder. Svårigheter tar man sig igenom!

 

Appropå hinder, så har jag inte tordas lasta och åka helt själv med den fräsiga fuxen hittills. MEN i fredags var det dags! Och det gick ju galant! Så nu åker vi själva utan problem :) Skönt att inte måsta ha sällskap, utan nu kan sällskapet följa med bara för att det är trevligt. 

 

Det var allt om detta. På återseende!